1976 grundades Folkoperan av Kerstin Nerbe, Krister Fagerström och mig. 

Vårt mål var att bredda intresset för opera till nya målgrupper bland både publik och utövare. Snabbt steg teaterns popularitet. Den nya publiken och de nya medarbetarna strömmade till oss.

Vi hade framgångar med exempelvis ”Trollflöjten” som gick långt över 200 gånger till utsålda hus. Men även de smala, nyskrivna verken nådde stora publikgrupper. ”Marie Antoinette” spelades 90 gånger tätt följd av ”Zarah”. Med dessa två operor slog teatern rekord. Åtskilliga blev de internationella gästspelen. Tyskland, England, USA m.fl.

Orsaken till vår framgång låg i att vi lanserade musikdramatiska uttryck som troligen ansågs nya och attraktiva. Men själva talade vi aldrig om förnyelse, det överlät vi till andra att bedöma. Vi satsade på väletablerade och begåvade konstnärer såväl på, som bakom scenen. Framåtsträvande, kvalité och kunskap var ledord.

Internt gällde även dessa epitet. Att vi exempelvis hade ett speciellt intresse för hur och varför konflikter uppstår, hoppas jag skapade en relativt trygg arbetsmiljö. Vi uppmanade rakt ut medarbetare att framföra kritik. Om någon skulle säga upp sig i protest, så skulle vi se det som ett nederlag att lämna den personen i kylan. För vi var fullt medvetna om att varken kritik eller konflikter knappast går att lösa med utfrysning eller motanklagelser.

Lika villkor mellan könen var förstås en grundförutsättning. Därför var medarbetare av båda könen alltid representerade i viktiga frågor. Senare vetenskapliga undersökningar har också visat att enkönade ledarskap inte är lika framgångsrika som de med en jämn könsfördelning. Därför är det med en lätt förvåning som man konstaterar att teaterns nuvarande ledarskap består av fem personer av samma kön. Men, nytt är det förstås.

Folkoperan försökte vara delaktig i tidens utveckling och helst ligga steget före. Därför var vi den andra teatern i världen efter San Fransisco, som gjorde entré på internet. Vi förordade alltid det som vi såg i tiden både konstnärligt och administrativt. Jag tror att publiken verkligen förväntade sig att det man skulle se, sannolikt blev presenterat i en annorlunda, oförväntad förpackning. Därför kommunicerade vi heller aldrig med instrument som hörde en annan tid till. Vi ville ha det som lät bäst.

Publiken kände sig älskad. Kärleken till opera som konstform fanns i vägarna på teatern. Just det var troligen en av de största orsakerna till Folkoperans framgång. En känd tysk operasångare sade spontant i en paus. ”Jag ser att sångarna här känner sig älskade.” En annan såg sig omkring och konstaterade: ”Det här är ingen operapublik.”

Umgänget med Folkoperan var en fantastisk tid och jag passar återigen på att tacka både medarbetare och publik för att ni gjorde den tiden möjlig.

 

Claes Fellbom